Detta är tredje gången som jag kommenterar den minst sagt intressanta hysterin kring landets nuvarande regering. Medan de två tidigare inläggen behandlat idéer om borgerlighet och liberalism kommer denna text att tangera det tydligen alltid så aktuella teoretiserandet kring ”fascismens” återkomst – denna gång frammanat av Ny Tids chefredaktör Janne Wass.
Janne Wass tog nyligen till pennan för att kommentera Jussi Halla-ahos beslut att göra en brottsanmälan efter att ha blivit kallad fascist. Wass spinner vidare på begreppet ”fascism” för att komma till en föga överraskande slutsats: ”Ja, Jussi Halla-aho är fascist”. Själva resonemanget som leder fram till slutsatsen består dock av en grov misshandel av själva begreppet, och tarvar därmed något av en intervention.
Men varför alls ge sig i kast med en retorik som utan tvekan hör till kutymen i Ny Tid, och som utgör attraktionen för tidskriftens läsare? Här tror jag att Wass själv kan hjälpa oss med svaret. I en av kommentarerna under hans inlägg påpekas nämligen att Halla-aho skriver för ”sina egna” och att hans skriverier därmed är irrelevanta när de icke-egna skall försöka förstå Halla-ahos popularitet.
Detta gäller givetvis också Wass, eftersom också han skriver för de redan frälsta. I sitt svar till ovan nämnda kritik poängterar dock Wass betydelsen av att granska även det som skrivs för invärtes beundran:
”Deras egna” har inte alltid varit ”deras egna”, utan de har övertygats av de politiska rörelsernas och deras ledares retorik, handlingar och löften. Ingen är predeterminerad att bli högerextremist. Analyser och motargument kan få personer som känner en lockelse till högerpopulismens löften att tänka om.
Nåväl, låt detta förbli rationaliseringen bakom tillkomsten också av denna text. Ingen är nämligen heller predeterminerad att bli ideologisk hysteriker, utan detta sker genom att alla begrepp urholkas och sedan fylls med ideologiskt fluff vilket tillåter pennfäktarna att behärska den allmänna opinionen.
Min kritik handlar dock inte om hur mycket man borde gilla eller ogilla Halla-Aho eller hur hans politiska inriktning borde karakteriseras, utan hur och varför begreppet ”fascism” missbrukas så våldsamt.
Svordomar och abstraktioner
George Orwell identifierade redan 1944 begreppet ”fascism” som en innehållslös svordom som kunde appliceras vitt och brett (även på ”finsk nationalism”). Wass menar inledningsvis ändå att ”fascism” inte är en förolämpning, utan endast avser en ”samhällsideologi”. Detta stämmer också, men det är just i åberopandet av den seriösa analysen som hans argument rasar ihop.
Det problematiska i att försöka klämma in 100 år gamla ideologier i nuet är att verkligheten ser helt annorlunda ut idag. Wass citerar Stanley Payne och menar att fascismen exempelvis tillbakavisade ”klassisk liberalism, socialism och konservatism”, vilket den gjorde. Men vad innebär detta i nuläget? Hela vårt partifält är i grunden fientligt inställt till alla tre, och i vilken bemärkelse existerar de ens idag?
Paynes checklista för fascism är längre, men är som alla liknande checklistor en fullständig abstraktion av fenomen som fascisterna i sin tid reagerade på och som inte längre finns: feodala kvarlevor, socialistiska revolutionsförsök, världskrig, arbetarklassens ställning, marxismens kris, borgerlighetens nedgång etc. Hur skall en rörelse som befattar sig med sin tids utmaningar kunna reduceras till någon urtyp, för att därefter lyftas ur sin kontext och appliceras hundra år framåt i tiden? Om inte just för att den har ett symbolvärde som politiskt sälltre (mera om detta nedan).
Wass citerar därefter olyckligt nog Umberto Ecos esoteriska funderingar kring det han kallar ”ur-fascism”. Eco presenterar likaså en checklista som utgörs av antingen obegripligheter (”selektiv populism” eller ”irrationalism”), direkta osanningar (”besatthet av en komplott”) eller motsatser till det faktiska (att fascisterna var ”traditionalister” och ”anti-modernister” då det förhåller sig tvärtom). Eco tar därtill upp fullständigt anakronistiska aspekter som immigration och ”rädsla för olikhet” eftersom hans text är skriven för en postmodern publik av 1990-tals vänsterhumanister och inte för seriösa forskare.
Ecos utsvävningar går igen i den teknik Wass själv utövar: det historiska gröpes ur och fylls med det man avskyr hos sina politiska fiender. Inte bara blir fascismen då det man tycker illa om för tillfället, utan den beskrivs som någon form av mystisk, konspiratorisk och odödlig mörkermakt.
Realitet och retorik
I verkligheten var fascismen en starkt pragmatiskt inriktad ideologi. Att förstå fascismen handlar om att se den i sin kontext för vad den var: ett politiskt-ekonomiskt system ute efter att modernisera och industrialisera Italien. Fascismen växte ur syndikalismen som åter var en omtolkning av marxismen då dess siande om samhällets proletarisering slagit fel. Det var inte arbetarklassen eller partiet, utan nationen ledd av en upplyst förtrupp som skulle skapa det post-kapitalistiska samhället genom en massmobiliserande myt (”vision”).
Modern retorik om att fascisterna skulle ha trott på stora förflutna och romantiska myter på grund av någon oförklarbar ”irrationalism” är nonsens. Syftet var historiskt konkret: att lyfta Italien ur dess kvasi-feodala, splittrade och sömniga tillstånd och skapa en modern nationalstat kapabel att mäta sig med de etablerade ”plutokratiska” staterna. Fascismen opponerade sig uttryckligen mot det historiskt-romantiska Italien av relik-sökare, turister och världströtta poeter, och ville i stället mobilisera det italienska folket, dess själ och materiella resurser för att bygga en industrimakt som kunde göra Italien till en aktiv och tidsenlig nationell kraft. Därav vurmandet för antikens Rom som kontrast till den nedgång som varit påtaglig fram till den process fascisterna såg sig som arvtagare till: Italiens enande år 1861.
Fascismens popularitet berodde till stor del på den militanta socialismens försök att proletarisera arbetarbefolkningen och kollektivisera landegendomar, vilket gjorde att de röstarskaror som 1919 röstat på socialisterna år 1921 i stället flockades till fascisterna. Det krävs varken idéer om mystik, manipulation eller komplott-tänkande för att förstå detta högst rationella skifte.
Om man med våld vill trycka in ”fascismen” i dagens värld är den rent strukturellt därmed betydligt mera närvarande i EU:s gröna giv än i Halla-ahos blogginlägg. I den förra kombineras industriplanering och statlig orkestrering med löften om nydaning, omställning och förbättring med tydligt retoriskt-spirituella förtecken. Därför tar doktrinen sitt namn från Roosevelts New Deal-program som under sin tid jämfördes med det fascistiska Italien. Orsaken till att liknande släktskap inte belyses är att man med fascism idag inte alls menar fascism utan helt enkelt använder det som samlingsnamn för allt det som vänsterprogressiva motsätter sig politiskt på 2020-talet. Typ att det är fascism att opponera sig mot invandring och kritisera statsägd media.
Denna definition ses tydligt i Wass’ text. För vad är Halla-ahos fascismsymtom? Att han uttryckt ”förakt” för exempelvis klimataktivister, antirasister och ”ideologiska motståndare”. Vidare är Halla-aho tydligen mästare i “nyspråk” (ett av Ecos krav) för att han talar om “vihervasemmisto”. Av någon anledning är detta ett farligt ord som tydligen betyder något helt annat än det ”rödgröna” som vänstern själv har talat om sedan folkdemokraterna tog begreppet i bruk under 1980-talet. Slutligen anser Wass det vara fascistiskt av Halla-aho att se islam som ett hot mot västerländska värderingar.
Speciellt roande är allt detta med tanke på den äkta varan. Inte minst sedan fascisterna genomförde omfattande skogsplanteringsprogram och Mussolini utropades till Hāmī al-Islām (islams beskyddare). Vill man leta efter rasism är det inte heller till det fascistiska Italien blickarna bör vändas utan till det demokratiska USA.
Ändå slutar inte produktionen av egendomliga kriterier och urtyper här. Wass citerar nämligen Robert Paxton som av citatet att döma erbjuder en definition av fascism som kunde gälla vilken politik som helst: dess anhängare skapar en ideologi, bildar ett pari, ingår samarbeten, når maktposition och genomför reformer. Ser där fascismens baksluga strategier!
Mörka associationer kräver mörka intentioner
Kanske är det ändå någon annan helt polemisk definition av fascism som Wass söker efter? Kanske någon fascistisk urtyp som varken kan hittas i arkiven eller har någon stabil nutida betydelse, men som låter begreppsmissbrukaren vimsa omkring fritt i ett perfekt ingenmansland mellan svartmåleri och korrumperad historicitet.
Det står nämligen klart att fascismen för Wass har tre betydelser: a) vad som helst b) något ondskefullt c) något hans politiska fiender förkroppsligar. Dessa kombineras sedan enligt behov på ett sätt som blir tydligt inte bara i Wass’ kritik av Halla-aho, utan i vänsterkritiken mot regeringen överlag. Det centrala i denna kritik handlar om att regeringspolitikens entydigt liberala utgångspunkter – en reducering av statsstyrning och ökning av individuell frihet – porträtteras som en mörk totalitär ideologi.
Detta görs genom att ignorera den på praktisk plan tydligt liberala politiken genom att peka på att politikernas avsikter är illvilliga och hjärtan mörka: måhända att politiken ger individen mera frihet, men det är bara för att cementera en människofientlig ideologi där ledningen hoppas på att individen utan statens ledande hand skall snubbla och bli liggande i rännstenen. Oavsett den egentliga politiken kan kritikerna därmed tala om en ondskefull “brun” människosyn eftersom brunheten och fascismen hänger på vad kritikerna säger sig tycka och känna gällande politikernas intentioner.
I denna värld är givetvis allting möjligt - om staten minskar sin närvaro på mediefältet porträtteras detta ett hot mot pressfrihet och demokrati. Då själva regeringspolitiken baseras på en liberal konceptualisering av staten kan detta avfärdas som fascism eftersom kritikerna känner till att drivkraften är “fascistisk”. Detta åter är möjligt för att den verkliga fascismen inte heller bedöms enligt den politiska verkligheten, utan enligt det kritikerna känner gällande dess innersta väsen. Beträffande Halla-ahos påstådda fascism är dubbelspelet lika tydlig: dels definieras fascismen enligt något den inte är, exempelvis “rädsla för olikhet”. Därefter diagnostiseras det tilltänkta objektet med denna rädsla baserat på kritikerns egna politiska böjelser.
I slutändan når vi klarhet om vi frågar oss varför Wass vill beskriva Halla-aho som fascist. Syftet är inte informativt eftersom ingenting klarnar av att godkänna detta epitet. Det är som att kalla Petteri Orpo för en girondist – vari ligger insikten? Istället handlar det om att genom olika absurda vurpor forsla in sina fiender under ett redan nersvärtat begrepp. ”Fascism” medför vissa associationer som gör att läsaren rycks bort från nuet och verkligheten och drivs in i ett parallelluniversum där redan stöveltrampet ekar och ugnsluckorna smäller. Skapandet av mörka associationer kräver en värld befolkad av personer med mörka intentioner.
För den genuint intresserade är David D. Roberts artikel How not to Think about Fascism and Ideology, Intellectual Antecedents and Historical Meaning ett bra ställe att börja.