Hotet mot mediepluralismen är inte centralisering utan den politiserade journalistkåren

Pluralismen kan inte hotas av dominanta storägare eftersom journalistkåren avlivat den för länge sedan

Den här texten publicerades ursprungligen i Vasabladet.

Nyheten om att Bonnier köpt upp den resterande delen av den finlandssvenska pressen har väckt vissa frågor kring hur det svenspråkiga mediefältet mår. Finansieringen är säkrad, heter det, men hur är det med pluralismen? Visserligen finns här något att kritisera, inte minst den allmänna trenden av tilltagande centralisering och homogenisering av i stort sätt allting i samhället.

Median har dock på grund av digitaliseringen och uppkomsten av alternativa och sociala medier befunnit sig på fallrepet redan länge. Men varken materiella, teknologiska eller ägarstrukturrelaterade skiften förklarar varför mediehusen blir utmanövrerade av politiskt intresserade ynglingar på Youtube, som i sin tur representerar den process som ständigt förstärker mediapluralismen.

Den verkliga orsaken ser vi i den häftigt politiserade åsiktsjournalistik och vinklade rapportering som medierna dras med i allt högre grad. Pluralismen kan inte hotas av dominanta storägare eftersom journalistkåren avlivat den för länge sedan. De facto uppfattar journalisterna just pluralismen som det i dagsläget största hotet mot pressen, vilket åter är huvudorsaken till dess nedgång.

Denna problematik går att iaktta i mediespalterna varje dag. Ingenstans syntes den dock tydligare än under årets Mediespråk – ett seminarium där Svenskfinlands journalister strålar samman för att i dagarna två dryfta journalistikens varande och framtid. För en ny och icke-frälst inom skrået blev dock evenemanget även något av en ögonöppnande sociologisk upplevelse. Journalistkårens politiserade tillstånd – och därav orsakade kris – har aldrig skimrat klarare.

Det står helt klart att den ideologiska enkelspårigheten inom journalistkåren inte är slumpmässig, utan bottnar i en slags spontan politisk sammansvärjning vars existens man samtidigt förnekar. Det märkvärdiga under just detta evenemang var hur seminariet från början till slut tog formen av anti-sannfinländsk partikongress där man öppet diskuterade hur Sannfinländarnas synlighet i median är problematisk. Samtidigt är man till synes genuint upprörd över tanken om att allt fler medborgare inte ser median som objektivitetens högborg, utan som agendadriven.

Det var sannerligen tur (vilka var oddsen?) att ingen sannfinländare var närvarande, för denne hade fått sina farhågor om median bekräftade med råge. En välplacerad sannfinländsk snok hade under tillfället inkasserat ett år värt av politisk ammunition, som väl i omlopp av våra ledarskribenter förstås genast avfärdats som högerpopulistisk propaganda och konspiratoriskt tänkande.

Det perplexa är just att journalister öppet diskuterar sådant som då det av utomstående formuleras som en kritik blankt förnekas. Detta får en att undra huruvida förnekelsen utgör ett genuint självbedrägeri, eller om man helt enkelt skyddar en välöverlagd politisk linje? Hur det än förhåller sig pekade seminarieprogrammets innehåll på just den uppenbara skevhet som råder på mediefältet. Grädden på moset var säkerligen live-uppdateringen från Gaza då seminariet fick höra om hur Israel är en fascistisk stat som bedriver koncentrationsläger och försöker ”demonisera” Hamas. Vem vet, kanske det bara råkade bli en så extrem vinkling åt just detta håll den här gången. Men inte blev man ju precis förvånad.   

Det skulle dröja till den andra dagens avslutande paneldiskussion innan någon råkade snubbla över elefanten i rummet. Då kom nämligen Yles innehållschef Jonas Jungar med långa tänder att konstatera hur ”det kanske finns ett sanningskorn i kritiken om att vi på Yle är rödgröna”, och att ”detta är en svår sak vi måste kunna diskutera”. Reaktionen i salen var inte godartad. Bland annat är det tydligen ”högerextremism” att kalla median rödgrön – detta är ju inget annat än en konspirationsteori som framför att median skulle köra en politisk agenda. Vilket ju inte stämmer.

Faktum är dock att agendajournalistiken syns allt klarare till och med i statistiken. Enligt Worlds of Journalism Study från 2023 där 450 finska journalister medverkade har objektivitetstanken blivit mera ”flexibel”. Främst bland yngre journalister är idén om att journalisten skall pådriva samhällelig förändring dubbelt mera förekommande (38 procent) än hos äldre journalister.

Av journalisterna ser sig 60 procent vara vänsterorienterade, vilket är en hög siffra inte bara i jämförelse med fördelningen i riksdagen, utan också med tanke på att den endast innefattar den andel av journalistkåren som uttryckligen identifierar sig själva på detta sätt. Många ser sig säkerligen tillhörandes den politiska mitten eller någon ”liberal” inriktning medan denna politiska tillhörighet i praktiken tar sig i uttryck som en vänsterorientering. Detta skulle också förklara varför journalister upplever sitt egna arbete annorlunda än allmänheten.  Befolkningen är betydligt mera högerorienterad än journalistkåren vilket gör att läsarna kan se den vinkling som journalisten uppfattar som objektivitet.  

Vad som här avtecknar sig är ett skrå som dras med en samhällssyn som blir allt smalare och extremare och dessutom frikopplas från allmänt rådande åsikter. Detta betyder i sin tur att medians roll som skapare och upprätthållare av en artificiell allmän opinion blir allt tydligare. Det är inte bara i kommunikationsläroböckerna vi nu får läsa om hur median ”tillverkar samtycke”, utan detta sker framför våra näsor varje dag.

Kritiken mot denna produktion avfärdas dock i allt högre grad av journalisterna som ett existentiellt hot mot allt som heter demokrati. Idén om att klander gentemot medians bristande förmåga till självkritik, objektivitet och duglighet inte utgör en central aspekt av ett fritt samhälle avspeglar dock endast journalistkårens syn på yttrandefrihet, nämligen att den innebär pressfrihet.

Nog för att pressfriheten är viktig – det skulle utan tvekan vara otäckt att leva i ett samhälle förpestat av statskontrollerad media. Idag får man dock närmast smaka på livet i en mediekontrollerad stat. I alla fall verkar detta vara ambitionen, eftersom ”demokratin, det är vi” verkar ha blivit journalistkårens motto. Därav avfärdas all kritik av medians ambitioner och metoder som en auktoritär attack mot samhället, vilket ironiskt nog skapar en stämning där folk känner sig rädda, utsatta eller skamsna över att öppet kritisera de åskådningar som framförs av journalister.

Detta motstånd mot pluralism bottnar i det faktum att gammalmedians representanter allt aggressivare försvarar positioner som de facto redan gått förlorade. Därför måste utmaningen porträtteras som hatretorik och ett hot mot demokratin (ett ständigt återkommande tema under Mediespråk). Journalisterna intar portvaktarroll och försöker förklara sin tydligen livsviktiga existens för en i grunden uttråkad publik. När irrelevansen hotar gäller det att intyga alla om att själva samhällsordningen, sanningen och friheterna står och faller med den egna branschen.

Denna försvarsmekanism förstärker ytterligare politiseringen, och skapar ett enhetligt journalistskrå där kampretoriken skapar mening och den gemensamma linjen får en nästan spirituell karaktär. När Olav S. Melin som n:te journalist skrev om 1930-talets återkomst (Hbl 5.8.2023) påtalade han exempelvis högtidligt hur median i sådana mörka tider ”måste vara samvetets röst”. Ett träffande motto för den etiska dirigism journalistkåren verkar se som sin främst uppgift att upprätthålla.

Mediacentralisering är givetvis alltid av ondo. Men handen på hjärtat: hur mycket skulle medieinnehållet i sanning förändras fastän hela det finlandssvenska mediefältet slogs ihop med Svenska Yle och bildade ett enda Upplysningsverk?

Pluralismproblemet handlar inte om ekonomisk rationalisering eller centraliseringsprocesser, utan om journalistkårens självförvållade likriktning. Som tur är lösningen enkel: börja skriva om sådant som allmänheten ser som på riktigt intressant och viktigt.