Yle indoktrinerar sina journalister

DEI-skolningar för en ny skön värld

Kanske som en passande fortsättning på detta inlägg har det anhopats ytterligare belägg för journalistkårens politiserade tillstånd. Denna gång gäller problemet Yle.

I drygt en månad har Yle befunnit sig i mitten av en storm relaterad till bolagets journalistiska integritet och politiska obundenhet. Eftersom detta verkar ha förbigått så gott som varje journalist i Svenskfinland presenteras härnedan de centralaste vändningarna i det skedda.

Det hela började den 4.7 då journalisten Sanna Ukkola i en kolumn i Iltalehti berättade om en video hon sett, som filmats under ett skolningstillfälle på Yle och sedan läckts ut. Redan tidigare har det varit känt att Yle håller så kallade ”mångfaldsskolningar”, men exakt vad de går ut på och vilket inflytande de har på det journalistiska innehållet har varit okänt. Hur mycket pengar som ödas på skolningarna är fortfarande okänt.

Yles utvecklingschef Kati Puustinen har bland annat tidigare uttryckt att man på bolaget funderar mycket på huruvida ”privilegierade” människor får komma för mycket till tals på Yle. En av bolagets journalister har av sådana skäl blivit tillrättavisad för att det i dennes artikel fanns ”för många heteromän”. I ett annat fall fick en journalist direkta instruktioner om att söka fram ”mörkhyade” eller ”åtminstone unga kvinnor” för en intervju som om dessa inte kunde hittas troligtvis skulle ha lämnats ogjord.

I den skolningsvideo Ukkola sett och delat på X berättar en Yle-producent om hur utmanande hennes situation är då hon som ”cis-kvinna” (läs kvinna) bestämmer om vem som får komma till tals. Föreläsningens budskap är att detta är ett problem.

Syftet med skolningarna blir därmed att ”marginaliserade” människor i ökande grad skall ingå i och skapa innehåll samt att Yle försöker leta fram underrepresenterade grupper för olika samarbeten. Yle använder sig även av ”sensitivitetsarbetare” som kontrollerar att innehåll som handlar om dessa marginaliserade är gjort på korrekt vis. Av skolningsmaterialet framgår även att Yle inte alltid ens rekryterar baserat på kompetens utan på huruvida personen i fråga kan erbjuda nya ”infallsvinklar”. I klarspråk handlar det alltså om att människor som ser ut eller identifierar sig på ett visst sätt och är utrustade med vissa åsikter skall lyftas fram eller anställas.

Ukkola har även lagt vantarna på en Excel-fil som Yle-anställda använder för att fylla i intervjuobjekts kön, ålder, boendeort, roll och etnicitet. Yle belönar även monetärt de journalister som lyckas i sitt mångfaldsarbete.

Excel-tabell för identitetsbokföring. Notera den roande etniska distinktionen "kantasuomalainen” (urfinländare) och “suomenruotsalainen” (finlandssvensk).

I grunden handlar Yles agerande om en applicering av den från USA importerade DEI-doktrinen (Diversity, Equity, Inclusion). I USA har dock kritiken mot denna börjat växa sig allt starkare så att exempelvis många toppuniversitet som tidigare i DEI-principen namn diskriminerat mot vita och asiater nu återgått till meritokrati. Men som i så mycket släpar ju Finland alltid efter, vilket betyder att vi får gå igenom samma härva här många år senare. Ett bättre alternativ vore givetvis att parera hela otyget eftersom – som om detta behövde bevisas – forskningen entydigt visar att forcerad ”mångfald” inom organisationer inte har någon effekt på prestanda. Då DEI införs i journalistiken blir problematiken än större eftersom den objektivitet och obundenhet som teoretiskt sett bode eftersträvas raseras.

Yle förnekar faktum

Historien blir dock betydligt värre. Inte minst för att Yle genast förnekade det som kommit fram med läckan och Ukkoas kolumn. Chefredaktör Jouko Jokinen har blankt förnekat att mångfaldsbelöningar existerar och i stället hävdat att kompensationen är baserad på nyhetsprestationer. Jokinen påstår vidare att diversitet är något som inte alls är viktigt på Yle trots att producenter och skolare uttryckligen motsäger detta. Yles personalchef Eija Hakakari skriver att rekryteringen alltid är baserad på kompetens trots att detta direkt motbevisas av skolningsmaterialet. Hakakari har redan tidigare hävdad att mångfaldsskolningarna inte är obligatoriska. Men detta stämmer inte överens med det som står skrivet i Yles årsberättelse (eller med färska vittnesmål från journalister, se nedan):

I Yles årsberättelse för 2023 framgår det att bolagets ”operativa mål” är att innehållet skall vara ”mångstämmigt”. För att uppnå detta listas två mångfalskurser som avlagts 842 respektive 811 gånger av Yles anställda, samt att ”de som utför innehållsarbete förutsätts delta i mångfaldsutbildningen”.  

Enligt riksdagsledamot Joakim Vigelius (Sannf.) har Yles ledning även inför bolagets förvaltningsråd intygat att ingen identitetsmässig bokföring görs på Yle och därmed uppenbarligen vilselett riksdagen i dess arbete.

När Yles chefredaktörer som en motreplik författade ett diffust svar konstaterade de bland annat hur Yle måste ”ingripa i saker som på grund av ovetskap eller avsiktligt är baserade på felaktiga sinnebilder”. Detta ideal överges genast i nästa stycke då redaktörerna försöker argumentera för att mångfaldsskolning behövs (förutom för att alla andra gör samma sak) för att nå ”bästa möjliga begåvningar” samt att kompetens och mångfald inte är i konflikt med varandra. Som ovan redan noterats står detta i konflikt med forskningen på området. Återigen framför Yle falska påståenden.

I en annan artikel försöker Yle framföra att problemet inte är DEI-doktrinen, utan kritiken mot denna. Där Hbl klandrar ”konservativa” handlar kritiken enligt Yle-artikeln om ett försök att ”skapa motsättningar”. Som bland annat journalisten Ivan Puopolo noterat hade man dock i artikeln glömt att berätta att Dakota Robin som är en av de sakkunniga som intervjuas i texten är samma person som tidigare köpts in som mångfaldsskolare på Yle. Förutom att Yle genom till synes informativa artiklar försöker adressera ett eget image-problem bryter bolaget även mot journalistreglerna där det stipuleras att (#6):

När journalister behandlar saker som är av stor betydelse för deras eget medium, koncernen eller dess ägare är det bra att klargöra sammanhanget för läsaren, lyssnaren eller tittaren.

Så icke denna gång.

“Vi har ett Yle-chip i huvudet”

Så småningom har Yle-anställda börjat ge sig själva till känna gällande mångfaldsskolningarna. Lloyd Libiso som är programledare på Yle X och Jesse Sarkkinen som fram till 2023 var programledare på Yle Kioski kom att i Ivan Puopolos podcast berätta om sina erfarenheter i bolagets tjänst.

Jesse Sarkkinen kunde bekräfta att skolningarna var obligatoriska och att de går ut på att journalisten skall lära sig om hur man uttrycker sig korrekt om minoriteter i media. Då Sarkkinen på redaktionen frågat vad syftet med skolningarna är hade en producent berättat att det handlar om att skola in journalisterna i en nutida världsbild och hur man skall bete sig år 2022 (då detta ägde rum).

Sarkkinen påpekade även att de ofta är personer som själv kallar sig för aktivister som håller skolningarna och därmed kan styra journalistiken i den riktning de önskar. Bland annat tvingades Sarkkinen ta in gäster och teman relaterade till minoriteter i en podcast trots att de enligt honom inte tjänade programmets syfte. Samtidigt fick vissa personer inte inbjudas till podcasten på grund av deras åsikter trots att publiken frågat efter dem. Andrew Tates namn fick inte ens nämnas i sändning. Sarkkinen kunde även bekräfta att journalister belönas för “mångfaldigt” innehåll.

Samtidigt påpekade Sarkkinen att ämnen som stöder ”rödgrönt tänkande” aldrig förbjöds eller ifrågasattes. Han konstaterade att de på grund av allt detta ofta skämtade om att de alla har ”ett Yle-chip i huvudet som sprängs om vi säger något fel”.

Enligt Sarkkinen är politiseringen uppenbar:

Vi kan direkt avsluta diskussionen om att journalistiken inte skulle vara styrd. Om innehållet görs av aktivister så driver de såklart sin egen agenda. Det förstår vem som helst.

Visselblåsare bestraffas

Libiso kom i sin tur att på social media dela information om en av mångfaldskurserna han gått där målet uttryckligen var att ge journalisten ”redskap och tankar för att göra eget innehåll”. Under intervjun med Puopolo berättade Libiso att det är förbjudet att intervjua vissa personer - exempelvis har Aleksi Valavuori svartlistats. Libiso menar att DEI-skolningarna främst leder till att en viss krets åsikter konsolideras vilket i sin tur leder till en atmosfär där det framgår att ”här talar vi om de här sakerna och det här sättet”.

Libiso motiverade sitt framträdande med att liknande amerikanska ”woke-grejer” inte hör hemma i ”obunden fri informationsförmedling” samt att de begränsar hans arbete och ”på ett oroväckande sätt” styr bort verksamheten från det den borde vara.

Libiso förklarade att han gärna tar risken att tala ut eftersom:

Det här är sanningen. Den finländska skattebetalaren måste få veta hur situationen ser ut.

Sanningen blev dock för mycket för Yle som genast blockerade Libisos e-postkonto och fråntog honom programledarrollen inför en kommande sändning.

Visselblåsarna har dock endast gjort sin professionella plikt. Journalistreglerna säger följande (#3):

Journalister har rätt och skyldighet att avvisa påtryckningar eller löften som syftar till att styra, förhindra eller begränsa informationsförmedlingen.

Som fallet är med alla dogmatiker ser dock DEI-ivrarna sällan värdet av att de som motsätter sig ideologin skulle få komma till tals. Som vi sett hör det tvärtom till denna attityd att aktivt hindra vissa med oönskade åsikter att yttra sig. Och detta sker både med sticka och morot.

---

Den uppenbara frågan som allt detta kulminerar i är varför Yles ledning konsekvent måste ljuga om dessa skolningar om de en gång är så förträffliga och i linje med Yles uppdrag och journalistisk kompetens och etik? Varför tvingas journalister in i vissa ideologiska tankebanor och varför bestraffas de om de protesterar?

Det står nu klart att Yle är politiserat på just det sätt som många i åratal redan påtalat. Detta lägger även det arbete som den parlamentariska arbetsgrupp med uppgift att bedöma Yles uppgift och finansiering gör i ett nytt ljus. Inom gruppen har vänstern och de gröna vägrat gå med på att begränsa Yles inflytande. Orsaken är uppenbar. Yle förstärker just den rödgröna världsbild de står för, och fungerar därmed som en statsgaranterad propagandaapparat för det egna politiska budskapet.

Detta är inte förenligt med tanken om informationsförmedling i ett fritt samhälle.